hannana

Mitt i mitt plockande i gamla lådor fann jag mina gamla dagböcker. jag kommer nog aldrig sluta skriva. här på bloggen är det så mycket som inte kan nämnas. som inte får nämnas. de innersta tankarna och känslorna. jag skriver mer sällan nu än då, men kanske när jag har mer behov av det? sådant som inte går att uttala i ord för att den som lyssnar skulle inte förstå. dels för att bara en själv förstår sina egna tankar till fullo och dels för att det som tänks inte går att ge rättvisa i ord.

jag valde att bläddra i en speciell av böckerna, en fluffig, lila med nalle puh. från 2003. varje blad nämnde den en viss händelse, en saknad så enorm, som jag fortfarande har. en ung människas alldeles för korta liv. jag vet att jag fortfarande saknar, att jag kan känna sorg och tårar kan rinna. men att läsa det, mina egna ord och tankar från precis efter, det var omtumlande. det var hoppigt och hattigt, jag kunde som jag sa, inte sätta tankarna på pappret ordentligt. men det var äkta. sidorna var fulla med hjärtan, kors, ord och längtan som talar för sig själv och påminner.

när jag läser så återvänder jag 7 år i tiden. vi är i samma ålder allihop för då är du inte borta. tårar och leende samtidigt.

jag kommer aldrig att sluta att förundras!

"när ni tittar på den här i framtiden vill jag att ni tänker på mig och varandra" :)