hannana

Det är inte sant! Jo. Ni minns säkert för en dryg månad sen när jag i 25 minusgrader red in med mitt knä i ett träd och kunde knappt gå. tårarna frös till is på ögonfransarna och som om det inte var nog så blev jag trampad på min iskalla fot. på kvällen var det peppes 25årsfest och mitt knä var dubbelt så tjockt som det andra. knät är nu i det närmsta återställt, det är lite stelt ibland men helt okej.

Idag när jag och Nettan möttes upp för att rida ut berättade jag för henne om hur jag stod och tänkte på det med glaset i förra inlägget och hur jag sedan mindre än en timme efter slog i huvudet så jag började blöda. Jag avslutar meningen med "det skulle ju bara fattas att jag ramlar av idag!"

ja, sagt och gjort. Efter mycket snö hela vintern hängde träden fortfarande ner över stigen, böjda av tyngden som varit säkert. första träden gick bra, men sen vart det tajtare och skimra var som vanligt lite hetsig. så ja, jag smäller i höger kindben i grenen, fastnar med hjälmen och ramlar (glider) av.

Jag blundar när jag ramlar och när jag tittar upp har jag två framben över mig, jag har hamnat verkligen under hästen. jag börjar gapskratta, trots att det hela kunde gått mycket illa. då hör jag nettan bakom mig, gapskrattar hon med. tur att det gick bra:)

ibland tror man bara inte att det är sant. och trots detta så är jag fortfarande glad (som vi pratade om igår, att jag minns inte senast jag var arg/nere/ledsen en dag. inte ens nu!) humöret är ännu på topp:)

och jag kommer få en riktigt bula på kinden. har redan ett mäktigt sår. nice.